Ett bloggkrig har trappats upp. Det hela började med att min kusin och konfident Jesper Lublin skrev ett blogginlägg som gav upphov till måndagens största gapskratt. Jesper och sju andra förtappade själar lever tillsammans i ett kollektiv i Älvsjö, och har alltså startat en blogg. Läs mer om deras life and times på villafriheten.blogspot.com. Björn, en annan förtappad själ (we cant argue that, can we?), startade då konkurrenten lillafriheten.blogspot.com. Även denna blogg är värd ett besök.
För mig känns det lite som att de tog idén om att husblogga rätt under mustaschen på mig. Jag kan leva med det, men sätter nu alltså igång att på allvar blogga från Krukmakargatan 28, lägenheten som vi kallar Mårrhålan (förkortning av Mårrans håla). Äckligt tycker vissa, jag tycker det är ett starkt och konkurrenskraftigt namn.
Vad händer här då? Jo, jag bor här, förstås. Jag delar denna relativt stora och kanske lite i överkant kristet inredda etta med min äldsta vän Joanna. Här bor vi sedan 41 dagar tillbaka. Varje månad när lönen kommer går vi till bankomaten och plockar ut tusenlapparna som vi överlämnar till mormor i hyra. När vi lämnar över pengarna, och känslan av att vara tät som en nutida Pablo Escobar går över, får vi en handskriven lapp i utbyte. Det står något i stil med; Fredagen den 24 oktober har jag härmed emottagit xxx kronor av Amanda Lublin och Joanna Backman. Lappen är alltid undertecknad Mormor. Varken för- eller efternamn, kort och gott Mormor bara. Det gillar vi.
Joanna och jag gifte oss i mitten av maj. En snabb Vegas-grej bara, så ta inte illa upp om ni inte blev bjudna. Sådana är vi, impulsiva. Trots ringen på mitt finger har jag låtit henne skaffa en pojkvän, som jag förövrigt är mycket nöjd med. P.g.a. att vi bara har en säng så är det alltså hos denna pojkvän som min kära sambo spenderar de allra flesta av sina nätter. Är det inte ensamt, tänker ni då? Tja, ibland är det faktiskt ganska ensamt. Innan jag flyttade hit bodde jag med en hel och stor familj i ett helt och stort hus ute på Lidingö. Fullt med barn och mammor och extrapappor. Syskon som gapskrek utanför min dörr varje lördagsmorgon klockan 07, mammor som släckte lampor efter mig varje kväll, och håkisar som jämt och ständigt stod ut med allt liv jag förde (i onödan). Så ibland känns det lite tomt, som häromdagen när jag satt med min kikare och spanade på några av grannarna som bor i huset mitt emot. De är ett par i 28-årsåldern som jag kallar Anna och Jörn. De hade någon slags middagsbjudning med tända ljus, andra par i 28-årsåldern, vin och lagad mat. Denna syn fick mig att längta efter sällskap i en sekund, tills jag fick syn på maten de lagat. Ett monster till fisk, ett genmuterat vidunder på knappa tre meter med ögon och päls kvar. Mitt på bordet ställdes den fram, som att det vore den naturligaste saken i världen. Fy för den lede. Jag tänkte på Bengt, en muräna som jag och Jesper känner, och undrade om detta verkligen är det naturliga ödet för fiskar. Äcklad slängde jag ifrån mig min kikare (det är en proffskikare som jag har fått låna av min militärkompis Stor-Basse), och känslan av att vara själv kändes helt plötsligt väldigt betryggande.
All in all så trivs jag alltså här, vi har en lista på saker som vi (läs Joannas pojkvän) skulle behöva göra. Sätta upp hyllor och speglar. Jag skulle behöva köpa en TV, håningarna haglar när vi har besök här. ”Vad har ni för minimal liten utmobbad TV?” säger de alla i kör. I hemlighet vill jag behålla den TVn vi har, trots att den är så liten. Affektionsvärde. Men eftersom Joanna haft oturen att födas utan syn så ska jag få arslet ur och skaffa en ny, stor och platt. Den som kan förklara skillnaden mellan LCD och Plasma får en high-five och en falafel i julklapp.
Denna vecka är jag ledig från mitt jobb, vilket betyder att jag får vakna när det är ljust ute och spendera mina dagar i vilken del av staden jag vill. Vad gör jag av mina lediga dagar då? Inte mycket, kan jag säga er. Jag städar och fixar lite hemma. Ringer Joanna och trakasserar henne på hennes nya jobb, inte en lugn stund får hon. Jag äter en del bullar, tittar på Ally McBeal och unnar mig en snus någon gång om dagen. Göteborgs Rapé, min bror säger att man egentligen inte kan kalla det snus, men vad vet jag. Det smakar julgran, och vi vet alla vad jag känner för julgranar. Igår promenixade jag med min kära vän Carina. Vi tog oss till Nacka Forum som blivit något läskigt slags american mall med alla matställen frontade mot rulltrapporna. Vi tog oss till stan och handlade skor, sedan fick vi sällskap av Bruno, en annan snygg kompis jag har (har egentligen bara snygga kompisar förutom en kille som heter Raggarstånd som bor på Gotland. Den stackars saten har ett utseende bara en mor kan älska). Ett par gånger om dagen får jag psykbryt på mina snåla jävla grannar som vägrar dela med sig av sina trådlösa nätverk. Favoriterna heter Groove och Gigabyte, men när dom inte ställer upp blir jag galen. Så går dagarna här på Krukmakargatan. Jag trivs, och kräver inte så mycket mer av livet. Fri sprit och taxi hem, thats all.
Nu ska jag dra på mig Joannas kläder och ta mig ut i mörkret för att gå till Ica. Jag och Joanna är extremt hatade på denna Ica-affär, men envisas att gå dit ändå. Vi går dit i likadana mjukiskläder, tränger oss i köerna, frågar jobbiga frågor och är alldeles för snåla för att köpa plastkassar. Trycker ner 6 glasflaskor Orangina i en gratis fryspåse, och raljerar sedan över dålig kvalité när fryspåsen inte håller. Här är ett exempel på hur en konversation på Ica kan gå till:
Amanda och Joanna (skrikandes): Vad i helvete, det är något fel på dörren?
Kassörskan: Nej, det är ni som går in för snabbt. Ni får vänta på er tur.
Amanda (som tyckte att kassörskan gav henne attityd): JAHA, JAG TRODDE DET VAR ETT TECKEN FRÅN GUD ATT VI SKULLE GÅ TILL HEMKÖP ISTÄLLET.
In the words of Ebba von Sydow; Ciao!
