Idag är det 18 jobbdagar kvar för mig. 18 små jobbdagar innan jag åker. 20 lediga dagar. Alltså, jag har mer ledigt än jobb kvar innan den 25 januari. DEN 25 JANUARI NÄR JAG ÅKER TILL SINGAPORE OCH BLIR BORTA FÖR EN LÅNG LÅNG TID.
Det känns bra. Det känns pirrigt. Hur ser mannen i mitt liv ut? Har jag fortfarande fräknar? Kan mitt hår bli blondare? Kan jag fortfarande laga mat? Kan jag snärja en half irish/half english denna gång också? Kommer jag längta hem? Kommer jag klara mig utan allt och alla man tar för givet just nu? Kommer jag sakna jobbet? Kommer jag bedriva en lika proffsig resdagbok?
Alla spännande frågor. Alla frågor vi skulle kunna få svar på. Förutom mannen i mitt liv då förstås, jag vet redan vem jag ska gifta mig med. Trots det vore det onekligen roligt att se honom. Mannen i mitt liv alltså. Han skulle kunna sitta på samma café som jag, gå förbi och säga Hej Amanda, jag är mannen i ditt liv. Han skulle snurra runt ett par varv och visa upp sig, jag skulle få ta en bild, och jag skulle få se vad Gud hade tänkt ut för mig innan jag valde själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar